"Meles meles"

För ungefär ett år sedan hittade jag rävungar. Jag vet inte än idag om det var tur att jag fick chansen att komma rävarna så nära? Det finns ett uttryck som säger "Tur förtjänar man". Jag hade då flera gånger gått upp runt 03:30 för att komma ut tidigt för att kunna se en räv innan den går ner i sitt bo under dagen. Till slut en morgon när jag går tillbaka mot bilen ser jag det röra sig i gräset. Jag går in bland buskar och gräs för att då upptäcka ett rävgryt med flera rävungar. Den glädjen och upplevelsen ville jag vara med om igen.

När jag nu i år ville göra ett till försök att hitta rävungar tänkte jag börja där jag såg dem senast. Men tyvärr hade ägarna till den marken skövlat en massa skog, inklusive de två platser där rävarna bott! Jag kan inte annat än att tänka på det Birk sa i "Ronja Rövardotter"

"Dina tjädrar, din skog? Tjädrarna är sina egna och de lever i tjädrarnas skog och det är också rävarnas och uvens skog"

Nu fanns det bara kvar rester av den skogen som grenar, flis och stora hjulspår. Inte ett spår av aktivitet runt de rävgryt som var bebodda för ett år sen. Jag känner ilska och oförståelse hur det nu ser ut. Jag kan inte göra nånting åt det utan försöker hitta nya rävgryt i andra områden. På samma sätt som förra året sitter jag och spanar i timmar vid fyra olika platser som ser ut som rävgryt. Vid en av platserna kommer en vuxen räv vid ett tillfälle, inte mer än så. Jag vet varken om det bor rävar i de gryt jag spanar vid eller om de har fått ungar. Nu efter tre veckors spanande tar jag en paus från rävarna. Det är alltid lika spännande när jag ger mig ut men också tröttsamt med lite sömn, massor av mygg och inga rävar. Skulle jag bara få se rävar hade jag inte brytt mig om sömn eller mygg! Vem vet, om två veckor kanske jag letar rävar igen.

Om det nu är tur eller att jag har förtjänat det låter jag vara osagt. Men nu i veckan så var jag med om ett annat otroligt möte. På samma sätt som med rävarna så ser jag nånting röra sig bland grenar och blåbärsris i skogen. Det prasslar bland de torra löven och jag går sakta närmare, då ser jag en grävling unge! För några dagar sen var jag på samma plats men då för att fotografera körsbärsträd med ett fast objektiv och med mitt vidvinkelobjektiv. Men den här gången så hade jag med mig mitt teleobjektiv på 70-200 mm. Med hög puls rör jag mig tyst längre in i skogen för att komma närmare. Jag sätter mig på huk för att komma i ögonnivå med grävlingen. Den rör sig över gamla stockar, bland löv, grenar och blåbärsris. Den verkar inte vara det minsta bekymrad över att jag är där. Grävlingar har dålig syn men bra luktsinne och jag är glad att den inte känner lukten av mig.

Efter en stund hör jag det prassla från ett annat ställe fem meter bort, det är en till unge! Jag försöker hålla koll på de två var de är och vart de rör sig. Tacksam för att ingen förälder är där och skrämmer ner ungarna i grytet eller jagar bort mig. Vad jag lärt mig om grävlingar är att de är aktiva vid skymning och på natten. Jag antar att de här två var hungriga och ville hitta lite mat, därför var de ute nu. Lyckligtvis för mig rör de sig inte långt bort från deras gryt som måste varit i närheten. Det gör det enklare för mig att fotografera dem när de rör sig över ett område inte större än 20 meter. Vid ett tillfälle kommer en av grävlingarna väldigt nära, inte mer än tre meter ifrån mig. Jag märker att det är svårt att veta när jag ska sluta att fotografera och åka hem. Men till slut efter två timmar känner jag att jag vill lämna dem ifred. Det bättre att komma tillbaka en annan gång än att vara kvar för länge och riskera att störa dem. Vi får se när nästa gång blir.

Hälsningar Oscar